Midsommarhelgen
Hur vet man vad som ar menat att vara och vad som ar ett misstag i vantan pa att rattas till.
Ska jag vara har i England? Ar de var ödet menade att jag skulle hamna. Ska jag stanna har?
Eller ar det meningen att jag ska vara hemma i Sverige med min familj och vanner som jag alskar over allt annat och saknar mer och mer for varje minut.
Jag vet inte vad jag ska gora, vad jag borde gora, var jag hor hemma. I England saknar jag min lilla by med alla underbara manniskor i den. Att fa vara nara min familj igen. Att ha kompisar fran ar tillbaka, som man verkligen kanner och vet vilka de ar. Att man vet vilka alla ar. Att sitta runt koksbordet med mamma och syskonen och skvallra om vad som hant i byn eller i vara liv.
"ja du vet hans syster dotter etc etc".
Hemma var jag nagon, jag hade manga.
Har ar jag ny, visst jag har vannar har med men inte pa samma satt.
Om jag hade varit hemma dock hade jag saknat detta. Jag alskar England, Stafford. Det ar vackert och mysigt och alla ar sa trevliga. Och de ar verkligen en speciel kansla att sitta pa balkongen efter England vann mot Tyskland, blicka ut over pubens bakgard, vilken ar fullt av rodvita trojor. En grupp med grabbar star och haller om varann med olen i ena halsen och skralar allihopa for full hals "LETS GO FUCKIN MENTAL, LETS GO FUCKIN MENTAL" eller "FOOTBOLLS COMING HOME" m.m. De haller pa i timmar. Som att se en engelsk film med fotbollhuliganer.
Om jag bara hade kunnat ha mamma och syskonen har, da hade de varit paradis.
Kommer jag nagonsin kanna mig hel eller vara fullstandigt lycklig utan min familj?
De ar sa stor del av mig. Mamma ar min basta van. A de har alltid varit Dennis och jag. A Mollie och Melissa:) A Tilde...
Man kanske aldrig far det basta, utan far noja sig med det nast basta.
Ar detta det nast basta da?
Ska jag vara har i England? Ar de var ödet menade att jag skulle hamna. Ska jag stanna har?
Eller ar det meningen att jag ska vara hemma i Sverige med min familj och vanner som jag alskar over allt annat och saknar mer och mer for varje minut.
Jag vet inte vad jag ska gora, vad jag borde gora, var jag hor hemma. I England saknar jag min lilla by med alla underbara manniskor i den. Att fa vara nara min familj igen. Att ha kompisar fran ar tillbaka, som man verkligen kanner och vet vilka de ar. Att man vet vilka alla ar. Att sitta runt koksbordet med mamma och syskonen och skvallra om vad som hant i byn eller i vara liv.
"ja du vet hans syster dotter etc etc".
Hemma var jag nagon, jag hade manga.
Har ar jag ny, visst jag har vannar har med men inte pa samma satt.
Om jag hade varit hemma dock hade jag saknat detta. Jag alskar England, Stafford. Det ar vackert och mysigt och alla ar sa trevliga. Och de ar verkligen en speciel kansla att sitta pa balkongen efter England vann mot Tyskland, blicka ut over pubens bakgard, vilken ar fullt av rodvita trojor. En grupp med grabbar star och haller om varann med olen i ena halsen och skralar allihopa for full hals "LETS GO FUCKIN MENTAL, LETS GO FUCKIN MENTAL" eller "FOOTBOLLS COMING HOME" m.m. De haller pa i timmar. Som att se en engelsk film med fotbollhuliganer.
Om jag bara hade kunnat ha mamma och syskonen har, da hade de varit paradis.
Kommer jag nagonsin kanna mig hel eller vara fullstandigt lycklig utan min familj?
De ar sa stor del av mig. Mamma ar min basta van. A de har alltid varit Dennis och jag. A Mollie och Melissa:) A Tilde...
Man kanske aldrig far det basta, utan far noja sig med det nast basta.
Ar detta det nast basta da?
