vemsomhelst

Att hitta sig sjalv ar aldrig enkelt.

Jag tror inte att alla bryr sig om att forsoka utan nojer sig med att vara den de ar och den de tror de ar. De nojer sig med va de har och bryr sig inte om att att forsoka hitta sig sjalva eller meningen med varfor de existerar. Blir man verkligen lycklig om man lever sa? Eller kanner inte alla pa samma satt.

Ar det kankse bara jag som kanner mig forlorad eller vad ar det som gor att jag inte kan noja mig och vara lycklig med det jag har. Varfor maste jag fortsatta?

Jag hade vad jag behovde. Vad jag ville. Men det var inte nog. Jag hade en egen lagenhet. Ett jobb som var okej. Underbara mobler och tillbehorigheter. Underbar familj och underbara vanner. Men det rackte inte. Det var nagot som saknades, nagot som tvingade mig bort fran allt det.

Jag sa upp min lagenhet, slutade mitt jobb och flyttade till Spanien. Inte for att jag ville utan for att jag var tvungen att komma bort. Anders hade just dott och det kandes omojligt att stanna kvar.

Jag lamnade alla som betydde nagot och har aldrig slutat sakna dem.  Jag trodde jag skulle bli fir fran tankarna och smartan om jag flydde den men den bokade en flygbiljett och foljde med mig. Jag forsokte begrava den, fly, men den foljde mig och varje gang jag nagonsin trott att jag lyckats star den dar och vantar i dorroppningen.  Som en gammal van. En gammal van som alltid finns dar, sa fort nagot hander. Vantar pa att mina forsvarsmurar ska forsvagas sa min gamla van kan fa grepp om mig igen och tvinga mig att tanka pa vad jag inte vill tanka pa. Tvingar mig att se och minnas det jag forsoker begrava.

Varfor kan du inte lata mig ga? Jag har flytt fran land till land, jobb till jobb, liv till liv. Men fortfarande ar du dar? Vad ar det jag inte kan slappa? Vad ar det jag inte kan minnas?

Varje gang jag narmar mig lycka kommer deprissionen krypande, kanslan av rastloshet och av att nagot ar fel. Fel ar inte ratt ord, men jag vet inte vad ratt ord ar for jag kan inte beskriva vad jag kanner eller vad som hander. Om jag visste det kunde jag sluta soka, och leva istallet. Om jag visste kunde jag bli lycklig och hitta meningen med mitt liv. Antligen fa ro. Antligen fa leva, pa riktigt.

Som jag kanner nu, eller for det mesta, sa har jag redan levt mitt liv. Jag lever pa lanad tid. Men jag vill inte do. Jag vill finnas har for min familj. Jag vill hitta min stora karlek, om jag inte redan har hittat den. Jag vill bilda min egen familj, se mina barn vaxa upp och mina barnbarn.  Sa varfor kanner jag sahar? Ar jag deprimerad eller ar det nagot mer?

En annan kansla sager att jag ar har for att jag ar speciell. Jag vet inte varfor. Eller om det jag ar som ar speciell eller om det ar meningen att jag ska finnas for nagon annan.

En kompis sa idag att meningen med mitt liv ar kankse att jag ska finnas dar och gora nagot for nagon annan eller nagra andra.

Men jag kommer aldrig kunna fa ro tills jag vet.

For jag vet inte vad jag kanner, eller om vad jag kanner ar pa riktigt.

Mina kanslor och mitt humor ar som en bergodalbana som gar upp ena minuten for att krasha nasta. Kontrollera dem har jag aldrig lyckats med. Jag blir aven paverkad av andras humor. Ar nagon nara mig ledsen kanner jag ogonen taras och vill bara grata utan att veta varfor. Ar nagon upprord vill jag bara sla sonder nagot. Att inte veta vilka som ar mina kanslor eller nagon annans, att inte vad vad jag kanner eller varfor. Det ar svart. Och efter 22 har jag fortfarande inte lart mig att kontrollera det. Kommer jag nagonsin lara mig?

Jag har sokt hjalp. Jag har provat allt och alla. Jag vet inte vad jag mer kan gora.

En del av mig tror att svaret finns inuti mig men efter flera ars sokande vet jag inte hur jag ska hitta det nu. Vet inte nar jag ar pa fel eller ratt spar. Jag bara fortsatter.

Ibland bestammer jag att jag ska sluta vara deprimerad, sluta upp med sadana tankar och leva och bli den person jag vill vara, en sjalvstandig framgangsrik, glad och lycklig person. Jag flyr nagon annanstans. Och jag lyckas, ett litet tag. Sen ar jag tillbaka dar jag startade.

Finns svaret i mig eller finns det hemma? Eller finns det i min familj, min bakgrund, mitt forflutna?

Hur ska jag nagonsin veta?

Jag har gatt igenom det forflutna om och om igen, for att kunna lagga det bakom mig. Det gor lika ont varje gang. Men det hjalper aldrig. Kanske meningen inte ar att jag ska lagga det forflutna bakom mig? Vad ar i sadana fall meningen? Jag har levt for lange i det forflutna for att vilja tillbringa resten av mitt liv dar och det bringar mig for mycket smarta att tanka pa det som varit, bade de lyckliga och de olyckliga minnena.

Kanske ar det vad jag inte langre kommer ihag som kommer ”set me free”.

Nar jag kommer ihag eller inser det kommer jag leva med det och mitt liv, jag kommer bli en battre manniska pga av det. Det ar nagot jag inte vet, eller vet att jag vet som jag maste veta annars kommer jag aldrig fa ro, och jag kommer aldrig lata mig sjalv bli lycklig.