Prolog
Prolog
Det ar svart att glomma, att minnas det som har varit. Att tanka tillbaka pa lyckliga minnen och bara vara glad at dem istallet for att tanka pa det som varit och det som aldrig kommer vara igen.
Jag har alltid hort talesattet om att nar man blir gammal lever man pa sina minnen, jag tycker inte om att minnas, jag kommer bara ihag allt som jag aldrig kommer uppleva igen.
Alla jag inte kommer traffa. Det som har varit finns inte langre utan det ar bara nuet som existerar aven om jag har svart for att leva i nuet och tillbringar alldeles for mycket tid i det forflutna genom tankar som vagrar forsvinna.
Jag forsoker finna svar jag inte vet sakert existerar. Inte for att jag vill utan for att jag inte vet vem jag ar eller vem jag borde vara, var jag borde vara. Istallet hoppas jag pa att finna svar pa detta i vad som varit och lara mig av det forflutna.
Jag soker svar jag inte vet sakert existerar, det ar inte problemet. Jag soker svar utan att veta vad fragan ar.
Jag kanner det, inom mig, en rastloshet som hetsar mig. En rost inom mig som sager att det ar nagot jag borde veta, nagot jag maste finna, nagot att lara. En hemlighet eller vetskap som ar begraven men maste finna ljus igen, som maste bli hord och funnen av mig. En rost inom mig som vagrar lata mig fa nagon ro eller fullstandig lycka till jag hittat vad jag soker.
Hur kan jag finna svar utan att veta fragan?
Svaren finns inuti mig utan att jag kan na dem. Jag ar forlorad och pa min resa att finna svaren jag soker har jag forlorat mig sjalv mer och mer och ar nu mer forvirrad an nagonsin. Jag vet inte vad jag letar efter eller var jag ska leta. Nar, om jag hittar det, kommer jag veta att det ar vad jag soker? Eller har jag redan funnit och lamnat.
Samma onskan sedan barndomen, som vaxer sig starkare for varje ar, varje manad, varje dag!
Jag har manga ganger gratit, skrikit och svurit till mannen ovanfor oss, onskat till fallande stjarnor, mynt i onskebrunnar. Alltid samma onskan. Anda verkar det ha motsatt effekt.
Jag vill bli lycklig.
I blint ursinne med tarar rinnande nerfor kinderna skrikande mot himlen,
”Varfor kan jag inte fa bli lycklig? Jag fortjanar val det nu? Nar ar det min tur?”
