vemsomhelst

Bara for att nagot kanns ratt betyder inte att det ar ratt.
Det finns saker som jag vill gora som skulle kannas bra och ratt for mig att gora men som jag inte skulle gora for att jag vet att det ar fel. Make sense?

Varfor ska saker och ting vara sa krangligt? Ju mer man vet och desto smartare jag, belfolkningen blir desto mer problem uppstar, de mer brak det bli och desta mer fragor utan svar.
med livlig fantasi uppstart mer paranior och mer problem dar till.

Jaja, jag kommer nog pa det ngn gang.

Att hitta sig sjalv ar aldrig enkelt.

Jag tror inte att alla bryr sig om att forsoka utan nojer sig med att vara den de ar och den de tror de ar. De nojer sig med va de har och bryr sig inte om att att forsoka hitta sig sjalva eller meningen med varfor de existerar. Blir man verkligen lycklig om man lever sa? Eller kanner inte alla pa samma satt.

Ar det kankse bara jag som kanner mig forlorad eller vad ar det som gor att jag inte kan noja mig och vara lycklig med det jag har. Varfor maste jag fortsatta?

Jag hade vad jag behovde. Vad jag ville. Men det var inte nog. Jag hade en egen lagenhet. Ett jobb som var okej. Underbara mobler och tillbehorigheter. Underbar familj och underbara vanner. Men det rackte inte. Det var nagot som saknades, nagot som tvingade mig bort fran allt det.

Jag sa upp min lagenhet, slutade mitt jobb och flyttade till Spanien. Inte for att jag ville utan for att jag var tvungen att komma bort. Anders hade just dott och det kandes omojligt att stanna kvar.

Jag lamnade alla som betydde nagot och har aldrig slutat sakna dem.  Jag trodde jag skulle bli fir fran tankarna och smartan om jag flydde den men den bokade en flygbiljett och foljde med mig. Jag forsokte begrava den, fly, men den foljde mig och varje gang jag nagonsin trott att jag lyckats star den dar och vantar i dorroppningen.  Som en gammal van. En gammal van som alltid finns dar, sa fort nagot hander. Vantar pa att mina forsvarsmurar ska forsvagas sa min gamla van kan fa grepp om mig igen och tvinga mig att tanka pa vad jag inte vill tanka pa. Tvingar mig att se och minnas det jag forsoker begrava.

Varfor kan du inte lata mig ga? Jag har flytt fran land till land, jobb till jobb, liv till liv. Men fortfarande ar du dar? Vad ar det jag inte kan slappa? Vad ar det jag inte kan minnas?

Varje gang jag narmar mig lycka kommer deprissionen krypande, kanslan av rastloshet och av att nagot ar fel. Fel ar inte ratt ord, men jag vet inte vad ratt ord ar for jag kan inte beskriva vad jag kanner eller vad som hander. Om jag visste det kunde jag sluta soka, och leva istallet. Om jag visste kunde jag bli lycklig och hitta meningen med mitt liv. Antligen fa ro. Antligen fa leva, pa riktigt.

Som jag kanner nu, eller for det mesta, sa har jag redan levt mitt liv. Jag lever pa lanad tid. Men jag vill inte do. Jag vill finnas har for min familj. Jag vill hitta min stora karlek, om jag inte redan har hittat den. Jag vill bilda min egen familj, se mina barn vaxa upp och mina barnbarn.  Sa varfor kanner jag sahar? Ar jag deprimerad eller ar det nagot mer?

En annan kansla sager att jag ar har for att jag ar speciell. Jag vet inte varfor. Eller om det jag ar som ar speciell eller om det ar meningen att jag ska finnas for nagon annan.

En kompis sa idag att meningen med mitt liv ar kankse att jag ska finnas dar och gora nagot for nagon annan eller nagra andra.

Men jag kommer aldrig kunna fa ro tills jag vet.

For jag vet inte vad jag kanner, eller om vad jag kanner ar pa riktigt.

Mina kanslor och mitt humor ar som en bergodalbana som gar upp ena minuten for att krasha nasta. Kontrollera dem har jag aldrig lyckats med. Jag blir aven paverkad av andras humor. Ar nagon nara mig ledsen kanner jag ogonen taras och vill bara grata utan att veta varfor. Ar nagon upprord vill jag bara sla sonder nagot. Att inte veta vilka som ar mina kanslor eller nagon annans, att inte vad vad jag kanner eller varfor. Det ar svart. Och efter 22 har jag fortfarande inte lart mig att kontrollera det. Kommer jag nagonsin lara mig?

Jag har sokt hjalp. Jag har provat allt och alla. Jag vet inte vad jag mer kan gora.

En del av mig tror att svaret finns inuti mig men efter flera ars sokande vet jag inte hur jag ska hitta det nu. Vet inte nar jag ar pa fel eller ratt spar. Jag bara fortsatter.

Ibland bestammer jag att jag ska sluta vara deprimerad, sluta upp med sadana tankar och leva och bli den person jag vill vara, en sjalvstandig framgangsrik, glad och lycklig person. Jag flyr nagon annanstans. Och jag lyckas, ett litet tag. Sen ar jag tillbaka dar jag startade.

Finns svaret i mig eller finns det hemma? Eller finns det i min familj, min bakgrund, mitt forflutna?

Hur ska jag nagonsin veta?

Jag har gatt igenom det forflutna om och om igen, for att kunna lagga det bakom mig. Det gor lika ont varje gang. Men det hjalper aldrig. Kanske meningen inte ar att jag ska lagga det forflutna bakom mig? Vad ar i sadana fall meningen? Jag har levt for lange i det forflutna for att vilja tillbringa resten av mitt liv dar och det bringar mig for mycket smarta att tanka pa det som varit, bade de lyckliga och de olyckliga minnena.

Kanske ar det vad jag inte langre kommer ihag som kommer ”set me free”.

Nar jag kommer ihag eller inser det kommer jag leva med det och mitt liv, jag kommer bli en battre manniska pga av det. Det ar nagot jag inte vet, eller vet att jag vet som jag maste veta annars kommer jag aldrig fa ro, och jag kommer aldrig lata mig sjalv bli lycklig.

Prolog

Det ar svart att glomma, att minnas det som har varit. Att tanka tillbaka pa lyckliga minnen och bara vara glad at dem istallet for att tanka pa det som varit och det som aldrig kommer vara igen.

Jag har alltid hort talesattet om att nar man blir gammal lever man pa sina minnen, jag tycker inte om att minnas, jag kommer bara ihag allt som jag aldrig kommer uppleva igen.

Alla jag inte kommer traffa. Det som har varit finns inte langre utan det ar bara nuet som existerar aven om jag har svart for att leva i nuet och tillbringar alldeles for mycket tid i det forflutna genom tankar som vagrar forsvinna.

Jag forsoker finna svar jag inte vet sakert existerar. Inte for att jag vill utan for att jag inte vet vem jag ar eller vem jag borde vara, var jag borde vara. Istallet hoppas jag pa att finna svar pa detta i vad som varit och lara mig av det forflutna.

Jag soker svar jag inte vet sakert existerar, det ar inte problemet. Jag soker svar utan att veta vad fragan ar.

Jag kanner det, inom mig, en rastloshet som hetsar mig. En rost inom mig som sager att det ar nagot jag borde veta, nagot jag maste finna, nagot att lara. En hemlighet eller vetskap som ar begraven men maste finna ljus igen, som maste bli hord och funnen av mig. En rost inom mig som vagrar lata mig fa nagon ro eller fullstandig lycka till jag hittat vad jag soker.

Hur kan jag finna svar utan att veta fragan?

Svaren finns inuti mig utan att jag kan na dem. Jag ar forlorad och pa min resa att finna svaren jag soker har jag forlorat mig sjalv mer och mer och ar nu mer forvirrad an nagonsin. Jag vet inte vad jag letar efter eller var jag ska leta. Nar, om jag hittar det, kommer jag veta att det ar vad jag soker? Eller har jag redan funnit och lamnat.

Samma onskan sedan barndomen, som vaxer sig starkare for varje ar, varje manad, varje dag!

Jag har manga ganger gratit, skrikit och svurit till mannen ovanfor oss, onskat till fallande stjarnor, mynt i onskebrunnar. Alltid samma onskan. Anda verkar det ha motsatt effekt.

Jag vill bli lycklig.

I blint ursinne med tarar rinnande nerfor kinderna skrikande mot himlen,

”Varfor kan jag inte fa bli lycklig? Jag fortjanar val det nu? Nar ar det min tur?”