vemsomhelst

Min livsfilosofi.

Sedan tidig alder har jag varit intresserad av filosofi och filosofernas laror.

Larsta nar jag var ung tonaring Sofies Varld, vilken ar en novell med information om alla de stora filosofer, fran Sokrates till Freud.

Jag har sedan dess last om boken da jag anser att den ar en av de basta for den information jag letat efter. Jag har nyligen borjat lasa mer psykologi bocker och laser fortfarande om filosofer genom internet och var annars jag kan fa tag pa det.

Nar jag var runt tretton ar, kanske yngre borjade jag skapa min egen livsfilosofi.

Det har alltid varit de stora fragorna som alla filosofer nagon gang undrar over.

Vem ar jag?

Var kommer Universum fran?

Hur skapades jorden?

Bara for att ge exempel. Nu har jag dessvarre inte mina tidigare anteckningar har annars har jag nog skrivit ner en hel del jag glomt.

Jag har dock inte kommit upp med nagot svar pa dessa fragorna utan letar fortfarande som besatt, speciellt efter svaret till Vem ar jag?

Jag tror pa sjalen. Jag tror att sjalen alltid ar en och desamma som lever vidare aven efter att kroppen har gett upp. Jag tror att sjalen utan kroppen har tillgang till information. All information.

I och med att sjalen har alltid funnits, har kan man skapa nagot man inte kan ta pa, eller beskriva for vad det ar, nagot andligt? Enkla svaret ar att de alltid funnits. Jag tror att sjalen alltid funnits och nar den ar utanfor kroppen, nar kroppen inte finns langre, sa har den tillgang till all information,  hur jorden kom till? Var universum kommer from etc.

Vi anvander bara cirka 10 procent av var hjarna. Fodslen ar an valdigt dramatisk upplevelse for oss.

Jag tror att vi fodds med all kunskap. Kunskap om Allt! Men att antingen hjarnan tvingar sjalen att blockera vad den vet for att det ar for mycket kunskap for en manniska att hantera utan att bli galen. En mojlighet ar att aven hjarnan har all denna information som sjalen har, kankse aven mer pga av att pa ett eller annat sett har den upplevt allt i nerbrytning och uppbyggnad av molekyler och aven evulationen, men det ar samma sak, det ar blockerat for att vi kan helt enkelt inte veta.

Forvirrade kanslor. Gamla flortar, nya flortar. Fastman. Vet inte riktigt vad jag gor langre. Kanner mig bara sa fruktansvart forvirrad och bortkommen, vet inte var jag hor hemma eller med vem.

Jag alskar han. Min fastman. Men nagot fattas. Efter flera mer eller mindre sexlosa manader, da jag forsokt utan gensvar. Han har mer eller mindre varit oinstresserad av mig som kvinna. Nagot har fosvunnit. I mig. Jag alskar han men jag vet inte hur langre. Han marker att nagot ar fel. Han har borjat visa mig mer uppmarksamhet. Ta pa mig mer och pussa mig mer. Men ar det forsent?

Efter att jag har skotit hemmet, gjort middag till han, lunch till jobbet, kaffe pa morgonen etc etc. Har jag helt enkelt mer eller mindre slutat med det. Idag gjorde jag hans lunch till jobbet, en overbliven kyckling fran middan, slangde den i en lada med en burk spagetthi i tomatsas. Han ligger pa sangen och tittar pa fotboll.

Han fran jobbet. Han flortar med mig. Han ar intresserad av mig, sager hur sexig och underbar jag ar. Han gillar bade min kropp, utseende och min personlighet. Vi kan prata, han lyssnar.  Han ger mig komplimanger. Hemma far jag bara hora hur dum jag ar.

Pa jobbet kommer en kansla i magen jag inte haft pa ar. Fjarilar. Det pirar. Nervos. Gladje. Jag gillar att leka. Att florta lite. Att kanna sig uppskattad. Jag skulle aldrig passera gransen. Jag skulle inte kunna vara otrogen mot min fastman.

Vi ska kopa hus ihop med hans foraldrar om ett halvar. De raknar med oss. Vi ar skyldig dem en del pengar redan for deposit pa lagenheten. Jag ar ensam i England forutom han.

Killen flortar bara med mig. Han har flickvan och vi bada ser det som ett satt att fordriva tiden och det far mig att kanna mig battre. Se, han gillar mig utan makeup och sexiga klader! Han tycker inte jag behover tona upp mina lar och rumpa! Han gillar mig som jag ar! Aven om jag tycker det ar lite att ga over linjen, for jag borde inte florta med nagon annan nar jag ar forlovad, kan jag inte sluta.

Aven om inget kommer handa mellan oss, tycker han om mig som jag ar! Han blir upphetsad av att se mig i joggingbyxor, sweater och utan makeup. Han tycker inte jag ser ut som en kille.

Gammal karlek, sager, jag angrar att jag inte bjod hem dig(cirka 6 ar sedan). Du ar en underbar tjej.

Underbart att hora. Jag var sa foralskad i honom! Dagdromde om honom hela tiden. Jag trodde ingen gillade mig pa den tiden. Jag hade felJ SjalfortroendeboostJ

Har vi redan gatt igenom for mkt? Har den viktiga delen redan dott eller kommer den komma tillbaka till mig? Jag orkar helt enkelt inte bry mig eller forsoka langre och vander mig bort fran hans omhetsforklaringar. Men jag alskar han. Tank om det ar ett misstag jag kommer angra resten av mitt liv om jag lamnar honom? Jag ar en hemsk manniska.

Skvaller, alla vet allt om alla. Jag kommer fran en liten byhala, da vet precis alla vem du ar och vad du hittar pa. Speciellt nar man gar i skolan. Ryktena gar som rena lopelden och man far hora nya historier om sig sjalv varje dag.

Jag hade haft en liten forhoppning om att det skulle sluta nar man slutade skolan och kom ut i den riktiga varlden.
Efter manga om och men hamnade jag i England och arbetar nu med produktionsarbete.
Har inte tankt pa skvaller pa flera ar sa nar man far hora att alla pratar om en, att de sager det och de om en blev jag ganksa forvanad. Har folk inget battre att prata om? Jag skoter mig sjalv for det mesta och bryr mig inte sarskilt mkt om folk omkring mig, speciellt de jag inte pratar med, och helt plosligt far man hora att mer eller mindre hela fabriken pratar om en och sprider ut rykten.
varfor? Jag har inte brytt mig om dem och kan inte forsta va de far ut av att prata och sprida rykten om mig nar de inte ens kanner mig? Kanns lite konstigt.

Nar jag var yngre, tonaring brydde jag mig valdigt mkt om vad folk tyckte och tankte om mig.
Efter att jag haft en konversation med ngn eller bara ett vanligt chatt, vem det an var, pojkvan, kompis eller ngn framling brukade jag efterat ga igenom hela samtalet i huvudet och komma fram till vad jag sagt fel och att jag inte borde sagt det. Alltid oroade mig for att jag sa for mkt, var for frisprakig eller att jag sa ngt som den andra ogillade. Det tog upp mkt om min tid och jag oroade mig mkt for hur folk uppfattade mig.
For inte mer an cirka 2 ar sedan la jag det bakom mig.
For det forsta vet jag inte riktigt vem jag sjalv ar och for det andra, om det inte ar ngt bra, sa skiter jag fullstandigt vad folk tycker eller sager om mig. Antingen gillar det mig som jag ar eller far det vara. Jag har sjalv blivit nagorlunda nojd med den personen jag ar idag, aven om jag har mina problem, och tanker inte andra p mig for att nagon skulle ha ngt problem med min attityd eller mitt tankesatt.
Jag har andra saker att tanka och oroa mig for an vad andra tycker och tanker om mig. Visst jag vill fortfarande bli omtyckt, men for den jag ar och ingen annan.
Sa lange jag trivs med mig sjalv, det ar det viktigaste.

Bara for att nagot kanns ratt betyder inte att det ar ratt.
Det finns saker som jag vill gora som skulle kannas bra och ratt for mig att gora men som jag inte skulle gora for att jag vet att det ar fel. Make sense?

Varfor ska saker och ting vara sa krangligt? Ju mer man vet och desto smartare jag, belfolkningen blir desto mer problem uppstar, de mer brak det bli och desta mer fragor utan svar.
med livlig fantasi uppstart mer paranior och mer problem dar till.

Jaja, jag kommer nog pa det ngn gang.

Att hitta sig sjalv ar aldrig enkelt.

Jag tror inte att alla bryr sig om att forsoka utan nojer sig med att vara den de ar och den de tror de ar. De nojer sig med va de har och bryr sig inte om att att forsoka hitta sig sjalva eller meningen med varfor de existerar. Blir man verkligen lycklig om man lever sa? Eller kanner inte alla pa samma satt.

Ar det kankse bara jag som kanner mig forlorad eller vad ar det som gor att jag inte kan noja mig och vara lycklig med det jag har. Varfor maste jag fortsatta?

Jag hade vad jag behovde. Vad jag ville. Men det var inte nog. Jag hade en egen lagenhet. Ett jobb som var okej. Underbara mobler och tillbehorigheter. Underbar familj och underbara vanner. Men det rackte inte. Det var nagot som saknades, nagot som tvingade mig bort fran allt det.

Jag sa upp min lagenhet, slutade mitt jobb och flyttade till Spanien. Inte for att jag ville utan for att jag var tvungen att komma bort. Anders hade just dott och det kandes omojligt att stanna kvar.

Jag lamnade alla som betydde nagot och har aldrig slutat sakna dem.  Jag trodde jag skulle bli fir fran tankarna och smartan om jag flydde den men den bokade en flygbiljett och foljde med mig. Jag forsokte begrava den, fly, men den foljde mig och varje gang jag nagonsin trott att jag lyckats star den dar och vantar i dorroppningen.  Som en gammal van. En gammal van som alltid finns dar, sa fort nagot hander. Vantar pa att mina forsvarsmurar ska forsvagas sa min gamla van kan fa grepp om mig igen och tvinga mig att tanka pa vad jag inte vill tanka pa. Tvingar mig att se och minnas det jag forsoker begrava.

Varfor kan du inte lata mig ga? Jag har flytt fran land till land, jobb till jobb, liv till liv. Men fortfarande ar du dar? Vad ar det jag inte kan slappa? Vad ar det jag inte kan minnas?

Varje gang jag narmar mig lycka kommer deprissionen krypande, kanslan av rastloshet och av att nagot ar fel. Fel ar inte ratt ord, men jag vet inte vad ratt ord ar for jag kan inte beskriva vad jag kanner eller vad som hander. Om jag visste det kunde jag sluta soka, och leva istallet. Om jag visste kunde jag bli lycklig och hitta meningen med mitt liv. Antligen fa ro. Antligen fa leva, pa riktigt.

Som jag kanner nu, eller for det mesta, sa har jag redan levt mitt liv. Jag lever pa lanad tid. Men jag vill inte do. Jag vill finnas har for min familj. Jag vill hitta min stora karlek, om jag inte redan har hittat den. Jag vill bilda min egen familj, se mina barn vaxa upp och mina barnbarn.  Sa varfor kanner jag sahar? Ar jag deprimerad eller ar det nagot mer?

En annan kansla sager att jag ar har for att jag ar speciell. Jag vet inte varfor. Eller om det jag ar som ar speciell eller om det ar meningen att jag ska finnas for nagon annan.

En kompis sa idag att meningen med mitt liv ar kankse att jag ska finnas dar och gora nagot for nagon annan eller nagra andra.

Men jag kommer aldrig kunna fa ro tills jag vet.

For jag vet inte vad jag kanner, eller om vad jag kanner ar pa riktigt.

Mina kanslor och mitt humor ar som en bergodalbana som gar upp ena minuten for att krasha nasta. Kontrollera dem har jag aldrig lyckats med. Jag blir aven paverkad av andras humor. Ar nagon nara mig ledsen kanner jag ogonen taras och vill bara grata utan att veta varfor. Ar nagon upprord vill jag bara sla sonder nagot. Att inte veta vilka som ar mina kanslor eller nagon annans, att inte vad vad jag kanner eller varfor. Det ar svart. Och efter 22 har jag fortfarande inte lart mig att kontrollera det. Kommer jag nagonsin lara mig?

Jag har sokt hjalp. Jag har provat allt och alla. Jag vet inte vad jag mer kan gora.

En del av mig tror att svaret finns inuti mig men efter flera ars sokande vet jag inte hur jag ska hitta det nu. Vet inte nar jag ar pa fel eller ratt spar. Jag bara fortsatter.

Ibland bestammer jag att jag ska sluta vara deprimerad, sluta upp med sadana tankar och leva och bli den person jag vill vara, en sjalvstandig framgangsrik, glad och lycklig person. Jag flyr nagon annanstans. Och jag lyckas, ett litet tag. Sen ar jag tillbaka dar jag startade.

Finns svaret i mig eller finns det hemma? Eller finns det i min familj, min bakgrund, mitt forflutna?

Hur ska jag nagonsin veta?

Jag har gatt igenom det forflutna om och om igen, for att kunna lagga det bakom mig. Det gor lika ont varje gang. Men det hjalper aldrig. Kanske meningen inte ar att jag ska lagga det forflutna bakom mig? Vad ar i sadana fall meningen? Jag har levt for lange i det forflutna for att vilja tillbringa resten av mitt liv dar och det bringar mig for mycket smarta att tanka pa det som varit, bade de lyckliga och de olyckliga minnena.

Kanske ar det vad jag inte langre kommer ihag som kommer ”set me free”.

Nar jag kommer ihag eller inser det kommer jag leva med det och mitt liv, jag kommer bli en battre manniska pga av det. Det ar nagot jag inte vet, eller vet att jag vet som jag maste veta annars kommer jag aldrig fa ro, och jag kommer aldrig lata mig sjalv bli lycklig.

Prolog

Det ar svart att glomma, att minnas det som har varit. Att tanka tillbaka pa lyckliga minnen och bara vara glad at dem istallet for att tanka pa det som varit och det som aldrig kommer vara igen.

Jag har alltid hort talesattet om att nar man blir gammal lever man pa sina minnen, jag tycker inte om att minnas, jag kommer bara ihag allt som jag aldrig kommer uppleva igen.

Alla jag inte kommer traffa. Det som har varit finns inte langre utan det ar bara nuet som existerar aven om jag har svart for att leva i nuet och tillbringar alldeles for mycket tid i det forflutna genom tankar som vagrar forsvinna.

Jag forsoker finna svar jag inte vet sakert existerar. Inte for att jag vill utan for att jag inte vet vem jag ar eller vem jag borde vara, var jag borde vara. Istallet hoppas jag pa att finna svar pa detta i vad som varit och lara mig av det forflutna.

Jag soker svar jag inte vet sakert existerar, det ar inte problemet. Jag soker svar utan att veta vad fragan ar.

Jag kanner det, inom mig, en rastloshet som hetsar mig. En rost inom mig som sager att det ar nagot jag borde veta, nagot jag maste finna, nagot att lara. En hemlighet eller vetskap som ar begraven men maste finna ljus igen, som maste bli hord och funnen av mig. En rost inom mig som vagrar lata mig fa nagon ro eller fullstandig lycka till jag hittat vad jag soker.

Hur kan jag finna svar utan att veta fragan?

Svaren finns inuti mig utan att jag kan na dem. Jag ar forlorad och pa min resa att finna svaren jag soker har jag forlorat mig sjalv mer och mer och ar nu mer forvirrad an nagonsin. Jag vet inte vad jag letar efter eller var jag ska leta. Nar, om jag hittar det, kommer jag veta att det ar vad jag soker? Eller har jag redan funnit och lamnat.

Samma onskan sedan barndomen, som vaxer sig starkare for varje ar, varje manad, varje dag!

Jag har manga ganger gratit, skrikit och svurit till mannen ovanfor oss, onskat till fallande stjarnor, mynt i onskebrunnar. Alltid samma onskan. Anda verkar det ha motsatt effekt.

Jag vill bli lycklig.

I blint ursinne med tarar rinnande nerfor kinderna skrikande mot himlen,

”Varfor kan jag inte fa bli lycklig? Jag fortjanar val det nu? Nar ar det min tur?”